Lessen att all text hänger ihop, försökt fått mellanrum men då jag klistrat in den från ett annat dokument vill det sig inte riktigt. Ha överseende.

Klockan är 00.05, jag la mig för nästan en timme sen, har legat och vändit och vridit på mig å ännu en gång vandrar mina tankar iväg till värkar, förlossningar och allt som hör därtill.

Jag vet inte om det är det att mitt undermedvetna inte riktigt tycker att jag har bearbetat den biten som jag kanske borde ha gjort. Kanske, kanske inte.

Nåt är det iaf för jag hamnar nästan alltid där.

Så jag gick ner och hämtade datorn iaf för att skriva ner tankarna så kanske de slutar mala.

Jag inser mycket väl att ingen förlossning är den andra lik, jag kan endast skriva utifrån mina egna erfarenheter och upplevelser. Alla är olika och alla upplever allting olika.

Det här är iaf mina tankar å funderingar å hur jäkla fel jag hade om vissa saker.

Innan jag blev gravid och under tiden jag var gravid så trodde jag på fullaste allvar att det som skulle göra allra ondast å det som var värst av alltihop på förlossning var just när huvudet skulle ut. Att man skulle spricka, ja det måste ju göra helvetiskt ont. Just värkarna hade jag svårt att föreställa mig, men just spricka det kunde jag på nåt vis föreställa mig för där gick ju nånting sönder, det måste ju bara göra ont. Det var ju så man pratade med alla, spricka det måste ju vara de absolut värsta?

Men hur jävla fel kan man ha?

Jag kan säga att spricka var inte det värsta på min förlossning, jag kände det förihelvete inte ens. En sån jävla baggis var det. Men värkar, värkar från HELVETET. De kände jag. Det var då jag ville dö, det va då jag ville hugga av halva kroppen för att ta bort denna jävla smärta. Å nej de e klart man inte vill dö, självklart, men just då känns det så, just då kändes det så. Jag ville bara sluta, jag ville bara att DET skulle sluta, men de gjorde det inte, de kom oftare å smärtsammare. Just då var det helvetet på jorden.

Jag trodde på fullaste allvar att jag nog var typ den mest smärtkänsliga människan på jorden. För de här värkarna kom kanske bara 45 min- 1 timme efter att allt startade. Förstå att jag inte trodde jag skulle överleva detta. Om det här skulle hålla på i 10 -15 timmar å hela tiden eskalera då skulle inte jag finnas med på slutet, så mycket smärtlindring finns det inte.

Om jag vetat då hur det skulle bli hade jag kanske inte varit så orolig då hade jag kanske förstått.

Men det skulle inte gå fort med första barn, första barnet tog tid, i princip jämt.

Jag önskar så innerligt att jag vetat det jag vet nu då. Att jag inte lyssnat på förlossningspersonalen utan istället lyssnat på min kropp. Men hur skulle man kunna veta att detta inte var normalt.

Jag vet nu i efterhand att krystvärkarna började redan härhemma. Jag visste det nog då med men det skulle inte vara så, jag trodde inte det var möjligt att få dem så tidigt. Samtidigt som jag hade kortslutning i hjärnan av utmattning. Jag tänkte inte klart.

Så in i biljäveln å iväg till Falun, allt är en dimma, något minnesfragment här å där, Jag önskar jag mindes mer, samtidigt kanske de e bra att jag inte gör det. Det kändes som det kom värkar hela tiden, jag han knappt andas mellan dem. Jag vet att jag sa till Terho många gånger att "jag orkar inte mer" "inte en till, jag orkar inte" Jag har aldrig i hela mitt liv menat något så mycket.

Jag vet innan man fick barn att man undrade om man skulle skrika, vara elak eller bara tyst.

Jag skrek, jag skrek som jag aldrig gjort förr, det var så jävla skönt att på nåt sätt få ur sig lite smärta, lite frustration över att vara i en situation som man inte rår över. Jag hade aldrig kunnat varit tyst eller hållit detta inne. Det skedde helt per automatik.

Jag minns hur törstig jag var, helt torr i munnen, men det fanns inte ens ork att tala om det. Mellan varje värk behövde jag vara blixtstilla å tyst för det kändes som vid minsta rörelse startade allt igen å jag hade för i helvete inte hunnit vila å samla kraft, inte den här gången heller, hur mycket orkar kroppen utan vila?
Fan, fan, Fan! Varför blev det så här?

Det ska inte vara såhär, det ska inte gå så här fort. Ett mantra som spelades om och om i huvudet.
Sen "vi kommer aldrig att hinna, det här kommer aldrig att gå." Oron över det, å hur fan vi skulle göra då, föda i bilen hade inte funnits i mina vildaste fantasier. Det var ett ämne jag inte läst på om.

Men det var så det var. Vi hann till Borlänge innan jag kände att halva huvudet var ute, de långa sekunderna eller om det var nån minut när jag trodde Arvid skulle dö. Den sista förlösande värken när han äntligen kom ut och kort därefter skriket som gjorde att vi alla kunde andas ut. Hur all smärta var som bortblåst i samma sekund som han var ute. Underbart.

Otroligt glad över att allt var över, lugn, som i chock över vad vi precis varit med om. Först så intensivt å smärtsamt å skrikigt å sen bara ett kort skrik å ett lugn. Allt var över, allt hade gått bra.

I efterhand kände jag mig snuvad på en "normal" förlossning. Inget av det vi pratat om på föräldragruppen fick jag i praktiken använda eller ens överväga att använda. Jag hade ingen där som kunde badda min panna som kunde ge mig nåt att dricka som höll min hand. Inget bad å ingen mjölkdrink. Ingen epidural, inte ens den där jävla lustgasen fick man prova. Ingen utbildad som kunde säga att det jag kände var helt normalt att smärtan var normal å att det snart var över, ingen som hade koll på hur barnet mådde, och kunde ge lugnande besked att det mådde bra. Precis allt skulle man behöva orora sig för, som om man inte hade nog att hantera smärtan.

Jag känner mig fortfarande snuvad. Det är som det är och det blev som det blev, det är inget jag kan ändra på. Jag kan bara acceptera. Men jag kommer aldrig känna mig tillfreds med det.
Huvudsaken är såklart att allt gick bra, det är jag evigt tacksam för. Andra tankar vill jag inte ens tänka.

På något konstigt vis är jag inte rädd för att föda igen, inte just nu iaf. Jag vet med största sannolikhet att jag aldrig behöver vara med om det där igen. Nästa gång åker vi in vid första värken och ingen kommer kunna ifrågasätta det, det känns såklart som en trygghet.
Jag väljer att inte tänka så ingående på smärtan undviker att tänka mig tillbaka. Och med tiden bleknar det, det är ett minne man inte riktigt vill hålla vid liv. Och förhoppningsvis kan någon smärtlindring lindra lite så det inte behöver bli samma sak igen.

Ur allt detta kom i alla fall det finaste på hela jorden.
Vårat eget mirakel!



Vi älskar dig