Kan inte förstå att det gått 4 månader sen vi satt där i bilen på OK-parkeringen med vårat lilla mirakel i famnen. Så tacksam över att det var över, så lycklig över att allt gått bra. Att han levde, att han andades, att han äntligen var här.

Fast det var så längesen så kan jag fortfarande känna paniken när jag inte trodde det skulle gå vägen. När jag inte trodde han skulle klara sig. Maktlösheten. När halva huvudet var ute å sen var värken över å jag tänkte att herregud han kan ju inte andas. Tanken att han inte andats på de 9 månade han legat i magen slog mig lixom inte. När sedan nästa värk kom å han äntligen kom ut å vi fick höra det första förlösande skriket. Lycka! Att smärtan var som bortblåst i samma sekund han var ute förundrar mig fortfarande.



Att få barn är inget man kan förbereda sig på, trots att man läser allt man kommer över, går på föräldrakurs, får höra andras erfarenheter. Det är en berg- och dalbana med känslor.
Den första tiden är både hemsk å underbar. Jag sörjde att mitt fria liv var slut, att jag inte längre kunde göra vad jag ville när jag ville det. Det är en stor omställning å jag tror de e viktigt att man får sörja att en episod av ens liv faktiskt e slut. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn, att man inte är lycklig över att ha fått barn. När jag inte grät över att vara låst grät jag för att jag var så lycklig, att vi hade fått den finaste pojken vi nånsin sett. Att han var våran.
De låtet helt snurrigt men det är mycket hormoner och mycket känslor som snurrar runt i en just då.

4 månader senare har vi alla hittat våra platser, det känns inte längre jobbigt, det var mest de första veckorna.
Man har lärt känna sitt barn, upptäckt hans personlighet, och man ser med spänning fram emot att få se den lilla killen växa upp=)


                                                                                        Mammas finaste