På kvällen när jag lagt Arvid, när han somnat, kan jag ligga hur länge som helst å bara lyssna på hans andetag..
Det är då det slår mig med en sån jävla kraft hur mycket jag älskar den lilla killen,
kärleken och beskyddarinstinkten är enorm

Han ser så oskyldig och försvarslös ut där han sover
Och jag inser hur jävla svårt det kommer att bli ju större han blir
Att kunna förmå sig att släppa honom fri
Jag kommer nog vara den nojjigaste föräldern som finns

Vet ju hur det var när Rambo var liten å skulle ta sina första steg ut i vida världen
Otroligt jobbigt
om jag hade kunnat hade han nog fått vara innekatt för evigt
Men det var aldrig nåt alternativ
Han hade en sån längtan ut så det hade var grymt att beröva honom det
Å ja var det så jobbigt med en katt, hur ska det då bli med ens barn?

Usch tur han e så liten än så han alltid vill vara med mamma=)